Provsvar...

Ja dessa prover... Först strular det hur mycket som helst så att vi får åka till det stora sjukhuset, våndan har varit svår. Kastas mellan hopp och förtvivlan, att slitas mellan att önska normala prover och förhoppningen om något "fixbart".

Idag kom brevet med provsvar, alla värden är normala men att vi får återkomma om tröttheten kvarstår...

Sååå de är bara att fortsätta iaktta honom och försöka göra det bästa av situationen. Han är sliten och trött, Eds tröttheten har redan satt klorna i honom... Vad gör man åt det? Vad kan man göra åt eländet? 

Absolut ingenting...

Bara låta honom vila när han behöver och lära honom handskas med tröttheten. Men de känns faktiskt riktigt pissigt att han redan känner av det, han är bara tre! Men de ger också möjlighet att växa upp med problemet och lära sig hantera det. Jag hade aldrig den chansen eftersom att ingen visste vad mitt problematik berodde på. Så jag lärde mig aldrig att lyssna på kroppen och agera därefter, jag körde bara på tills kroppen kollapsade. Tittar man bakåt så ser man ett tydligt mönster... Ett självdestruktivt mönster...

Nej nu tänker vi positiva tankar... 

B1, B2 och B3 har alla chanser i världen att inte bli så illa däran som mig... 

Byter ämne....

Imorgon ska jag träffa dem som är ansvariga för hjälpmedel i länet och jag är galet nervös, nervös över att något ska tillstöta som fördröjer mötet ytterligare. Får ont i magen när telefonen ringer eller mailboxen plingar till... Sänd gärna en tanke ibland...