lördag 29 mars 2014

Jag är en ögontjänare

Japp! När folk finns runt omkring så försöker jag alltid vara glad och pigg. Jag menar ingen vill väll umgås med ngn som alltid gnäller? Försöker alltid mer än jag egentligen borde...

Vill så gärna vara "normal" och orka som alla andra! 
Jag avskyr när folk tittar på mig med ömkan i blick och säger att det är så synd om mig. Nej det är inte mer synd om mig än någon annan. Alla har vi våra problem på olika sätt. Mitt helvete är mitt och erat helvete är ert.. Det går inte att jämföra..


torsdag 27 mars 2014

Ett avslutat kapitel

Idag skrev vi de sista pappren på gamla huset och avslutade därmed ett kapitel i livets bok... 
Vi säger adjö till skogsliden och minns huset med både glädje och sorg

onsdag 26 mars 2014

"Jag måste lära känna min nya vän"

Älskade B1 har som ni vet väldigt ont i sin vänstra höft. Han har skickats runt i över ett år nu. Ortopeden skickade honom på mr som inte visar något. I måndags hade han så ont att han knappt  kunde gå så han fick stanna hemma. Idag fick vi läkartid med förhoppningen om någon form av smärtstillande. Läkaren skrev ut ett preparat som vi haft åt honom tidigare(utan effekt) och en halv akut remiss till ortopeden med frågeställningen: 
11årig grabb med svår smärta vä.höft, vad tänker NI göra?

Sen var det dags för apoteket och B1 ville följa med in men maken försökte få honom att spara på stegen, B1 svarade då:
"Jag måste lära känna min nya vän smärtan"
Sen efter ett tag så sa han:
" jag tycker inte om min nya vän"

Vad svarar man? Smärtan i höften är eds relaterad och troligtvis så får han leva med den på samma sätt som jag får leva med min smärta i ryggen. Men han är bara 11! 

Om jag kunde så skulle jag offra allt för att låta honom vara smärtfri, få vara frisk och vara som andra barn. Skuldkänslan kommer som ett brev på posten fast jag egentligen vet att det inte är mitt fel..

Det är tungt idag

lördag 22 mars 2014

Priset för att gå

Jag kämpar dagligen med mig själv och omgivningen när det gäller att gå...

Jag kan gå men priset för att gå är dyrt för mig... När det innebär att jag tappar känseln från midjan och ner, smärtsamma vrickningar eller luxationer, smärtan i ryggen är så svåra att jag mest vill lägga mig ner som ett barn på golvet och sparka och skrika... För att inte tala om hur tröttheten blir....

Är det värt det priset? Omgivningen tycker det och vill verkligen att jag ska betala det...

Vad det gäller mig själv så är jag helt ärligt inte speciellt lockad... Ont har jag så jag klarar mig iallafall, känselbortfall är i inte heller nämnvärt roligt och tröttheten är jag så less på att jag nästan kräks!

Detta till trotts så försöker jag att gå när jag har en bra dag och går alltid i hemmet. Jag sitter absolut inte i rullstolen för att det är kul eller för att få sympati el dyl.
Har bara andra grejer att betala för som är mer värda.


torsdag 20 mars 2014

Siffran 3

Man har ju hört:
* att alla goda ting är tre
* tre vise män
* tredje gången gillt
* treenigheten
* three is a magic number (reklamskadad)
* Dorothy från trollkarlen från Oz fick slå klackarna mot varandra tre gånger och säga:  "nothing is like home." Tre gånger! 

Alltså borde det finnas något med siffran tre... Såå jag testar igen...

Pain pain go away
Pain pain go away
Pain pain go away


Nope det funkar fortfarande inte...

Idag har vi varit i gamla huset för att röja och städa... Jag tog i för mycket men ville göra mer... 
Fick gå över till grannen och låna hennes soffa och kaffe med prat....

Nu jagar dagen mig... Värken är riktigt tung...  Vill krypa ner i varmt badvatten... Hmm får bli en varm dusch

måndag 17 mars 2014

En rörig dag!

Dagen har varit rörig utan att egentligen vara det... Dagen började med att jag återigen vaknade själv i huset... Har haft många dåliga nätter både sömn och smärtmässigt så maken fixar i ordning barnen och lämnar B3 på dagis innan han börjar jobba.. B1 är så pass stor att han klarar av att se när det är dags att gå till skolan. Fördelen med detta system är att jag får några timmars sömn som jag så väl behöver. Nackdelen är att jag missar den mysiga morgonstunden när vi alla åkte tillsammans... 

A1 kom och vi började dagen med gemensam kopp kaffe... Alltid lika mysigt!

Dagen har utöver detta inneburit ett läkarbesök med B1 och ett möte med en politiker:) ska bli kul att göra skillnad och röra runt i samlingen:)

Fick upp våran lampa i köket också :D den är jätte fin...
Den är 60cm i diameter:)


Dagens middag:

söndag 16 mars 2014

Alla känner apan, apan känner ingen

När man ska ringa till B1s skola av någon orsak:
- hej det här är fru M mamma till B1 i klass 4
- jaha, hej! Det är du som sitter i rullstol.

Till saken tillhör att jag aldrig har träffat personen i telefonen och det är första samtalet till hen.
Så jag har blivit degraderad till mamman i rullstol! Helt plötsligt har jag inget namn eller egen identitet utan jag är den i rullstol!


Jag upplever alltså samma fenomen som när jag hade B1 i magen när jag gick på gymnasiet. Folk kom fram och kände på magen utan att jag visste vem personen var... Allmän tillgång... Folk som trycker in ett finger i magen :
"skulle bara kolla om den var äkta"


Alla känner apan, apan känner igen

lördag 15 mars 2014

Ett flyttryck igen

Ja idag var det dags för svärfar att få flytta ifrån gamla huset och till sin nya lägenhet. Han fick tvåan nyrustad så den är super fin! Den ligger påvägen mot B3s dagis:)
Vi fick också hem de sista stora sakerna därifrån:)
Massor av utrymme:)

Jag är (inte) stark

Får med jämna mellan rum höra att jag är så himla stark, att personen inte förstår hur jag orkar..
Det är väldigt snällt att säga så men jag håller inte med...

Jag menar att jag har ju inget val och om jag kunde välja ett liv med eds eller ett liv utan eds, så skulle jag absolut välja ett liv utan. Hade jag valt ett liv med eds trotts att det friska alternativet så hade jag enligt mig själv varit stark ( eller en idiot)

För mig är det att vara stark att välja ett jobbigare alternativ, tex: jag väljer en svår terräng väg istället för en fin motorväg.

Men nu har jag inte ett val och därför anser jag mig inte stark... Jag har inte möjligheten att lägga mig ner och ge upp, visst jag har dagar när jag bara vill ge upp och tycka synd om mig själv och sånna dagar får man ha. Men vad hjälper det att stanna där? Livet går vidare oavsett vad jag vill eller inte vill...
Jag vill inte gå miste om livet, jag måste alltså anpassa mig till de nya reglerna som min kropp sätter upp. Jag kommer alltid spjärna emot men sen får man bara acceptera den nya reglerna och sen göra det bästa av det.
Alltså har jag inte något val, jag är inte den som ger upp.  

onsdag 12 mars 2014

Min assistent är bäst

Hon ser när jag har tagit i för mycket och behöver gå och vila dessutom så törs hon ryta i om det behövs...
Det känns som att hon alltid har funnits här hos oss fast hon inte varit här mer än 2månader(ganska precis). Hon har smält samman med våran familj på allra bästa sätt. Barnen dyrkar henne och tyr sig till henne, B3 kan inte säga hennes namn men har kommit en bit så att man förstår att det är henne han menar. Vid dagis hämtning så slänger sig B3 i hennes famn när han ser henne.
B2 som är svår flörtad är också positiv till henne och tycker om henne, när jag pratat med honom i telefonen ibland så frågar han om hon ska jobba när han kommer nästa gång.
B1 har även han tagit sig till henne, hon brukar hjälpa till med läxorna när min ork tryter...

Maken trivs med henne också och tycker det är skönt att veta att hon är här så att han kan slappna av på jobbet med vetskapen att hon har koll.

Som ni märker är hon väldigt omtyckt :)

söndag 9 mars 2014

Söndagen var årets första vårdag:)

Ja den där vilan blev det inte så mycket med.... Solen sken och det var inte alls lika blåsigt som igår. B1 och B2 drog ut på cykeltur på förmiddagen och kom hem lagom till lunchen som bestod av grillat med pommes. 
Efter lunchen bestämde vi att det var läge att åka ut på picnic med hela familjen 
Och ut drog vi, det var så härligt att kunna dra ut så här:)
B1 var alldeles tårögd när jag kom ikapp honom och sa att det här var så underbart att hela familjen kunde följa med ut. Vi åkte till en sjö som vi trodde låg i närheten (typ 5km bort). 
Solen sken men vid vattnet så var det rejält blåsigt så det blev en snabb fika innan vi begav oss hemåt igen
Vi kommer garanterat att åka tillbaka igen men då ska vi ha grillkol, korv med bröd (pinnbröd) osv...
Jag har väll egentligen inte varit jätte förtjust i skoj och mark men sen jag blev sjuk så har jag insett vad jag har gått miste om, och varit oerhört tungt att inte ha den friheten. Dagens utflykt bevisade hur efterlängtat och uppskattat den var med den nya rullen som gav oss möjligheten igen. 

Så nu ska det vankas middag och sen en efterlängtad bastu! 
Har vidrigt ont men helt klart värt det

En helg i edsens tecken

Fredag: uppkörningen var inplanerad mellan kl 13-15 så jag föreställde mig värsta scenariot med tonvis av frågor osv. I självaverket så tog det mindre än 15min, at resonerade att vi kunde stryka de flesta punkterna eftersom att jag har haft en rulle innan så vi gjorde lite övningar för att lära känna rullen... 
Sen drog jag och hämtade B3 på dagis  bara för att jag äntligen kunde!
Oj vad folk stirrade:) några höll på att köra i diket för att du glömde kolla vägen istället...

På kvällen kom A1 och hjälpte mig att välja kläder och fixade med smink innan vi skulle "ut" och parta.... Vi lyssnade på livebandet ( som borde ha spelar partymusik istället för lugn musik) och drack läsk. Vi var hemma i god tid igen och jag slocknade som ett ljus. 

Lördag: så drog jag med mig B1 och B3 ut till lekplatsen med rullen. När B3 tröttnade så åkte vi ut på upptäcks färd för att sedan komma hem lagom till lunch.
På em kom min ena bror med fru och bebis i magen på besök, ska bli faster för första gången i maj. Första besöket för dem i nya huset och första gången jag fått träffa bebismagen. Bebis valde att sova hela besöket så inga sparkar att känna på mao. 
B2 kom med dem, de hade hämtat upp honom i stan..

Till middag hade maken testat att göra sushi för första gången, det vart himmelskt gott!!
Det blev inte mycket kvar av sushin, två bitar överlevde... Det var såå gott!!!
Sen blev det mellon också med chips och dricka

Söndag: idag jagar helgen mig och jag längtar efter en dag i soffan men det tar vi en annan dag, ska skjutsa tillbaka B2 och kanske svänga förbi min häst... Mycket som borde göras.. Energin är inget att hurra för


torsdag 6 mars 2014

Nu är den hemma

Nu är nya rullen i sitt garage här hemma men får inte köra med den ännu :(
Måste övningsköra med min at först och det blir imorgon em. 
Hursomhelst så kommer en bild här, har försökt trolla bort ansiktet på B3 eftersom att jag ogärna gillar att visa upp barnens ansikten i bloggen men ni får väll ett hum hur lösningen blev iaf


onsdag 5 mars 2014

Dan före dan

I morgon är det dags! Nya rullen here I come!! Färdtjänsten är bokad och racern är tvättad! Så nu är det inte så långt kvar och nerverna gör sig påminda någonstans i magtrakten. Imorgon kommer min kära assistent tidigt för att sitta med mig i färdtjänsten. Hade ett obehagligt möte första gången jag åkte, minns inte om jag skrivit om den händelsen. Men de gjorde iaf att jag inte vill åka själv!

Nu ska jag komma på vilka kläder jag ska ha... Tidningen ska ju komma och fota lite:)

tisdag 4 mars 2014

lördag 1 mars 2014

Trötthetsfeber/ eds-feber

Jag har alltid fått oförklarliga feber toppar som dykt upp efter en period när jag haft mycket runt om kring mig, stress av olika slag eller sömnbrist. Min mamma brukade säga att jag fick trötthetsfeber. B1 är likadan som jag när det blir för mycket helt enkelt..

Igår var det alltså dags igen, 38grader...

Men när man snackar runt med andra edsare så har de samma fenomen med febertoppar... Det borde alltså kallas för eds-feber... 

Så efter en intensivdag även idag så ska jag göra minimalt tills torsdag då nya racern ska hämtas, sen ska vi ut på bus... 

Btw denna nya väska har flyttat hem till mig: