skämskudden kommer fram

God dag gott folk, och ev andra.

Det var länge sedan det skrevs i bloggen och det får vi börja med att be rejält om ursäkt för.
För att vara diplomatisk har det hänt massor och lite till och orken har tyvärr inte räckt till för bloggande, men nu ska vi göra en ärligt försök att "komma ikapp".

I mitt senaste inlägg skrev jag att det är dumt att ta i för mycket på grund av att det ger smärta. Den senaste tiden har "för mycket" inneburit att överhuvudtaget finnas till. Smärtan har var fruktansvärd och slitit hårt på mig.
Till sist ringde jag vårdcentralen och grät i telefon. Fick prata med B3:s läkare då min egen var på semester. Hon var underbar och förklarade och lyssnade. Sen skrev hon ut starka tabletten O(!!).
En så stark medicin innebär att allt vad amning skulle vara slut och det var jag inte redo för. Jag försökte men B3 vägrade flaska och allt blev ett stort kaos. Så jag samlade mina krafter och orkade en vecka till, men då började B3 helt plötsligt att ta emot välling från flaska!! Allt tack vare ett tips från en granne om en viss sorts nappflaska.

Och då kändes det rätt att sluta. Min kropp och mitt sinne sa att nu var jag färdig. Så när B3 tagit flaska två hela nätter tog jag en O, och sov bra en hel natt för första gången på över ett år(!).
Jag har sedan samtalat med min läkare i telefon och han har satt in Saroten mot neurogen smärta - har just börjat med dessa och ännu inte märkt någon effekt men vi får se vad som händer. Vi har bokat en träff den 30/4, läkaren och jag.
Får se vad som händer då. Han har i alla fall skickat en remiss till smärtrehab och när vi ses ska vi diskutera min situation lite mera ingående. Jag har samlat fakta som förhoppningsvis får honom att ställa diagnos.
Inte för att jag vill vara sjuk, utan för att jag förstår hur jag faktiskt mår och en diagnos skulle öppna dörren till så mycket hjälp jag just nu smått desperat är i behov av(ex bostadsanpassning m.m).

äntligen

Åh vad skönt!

B3 har varit fruktanvärt förkyld och haft väldigt jobbigt med andningen den senaste veckan, vi fick åka till VC för att få lite hjälp. Först fick han prova ventoline och läkaren lovade att ringa upp oss följande morgon för att höra hur natten hade varit. Natten var precis lika hemsk som innan och ventolinet var verkningslöst. Så fick vi en inhalator med andra mediciner i.
Samma dag hade jag en annan tid på VC och skulle anmäla mig i kassan. När jag står i kön så kommer läkarsekreteraren ut springade och säger:
- Är han sämre? jag springer och hämtar läkaren genast, vänta!!
Fick lugna ner henne och säga att det faktiskt gällde mig och inte B3. Då andades hon ut och förklarade att det låg en lapp i kassan ang B3 att om han kom in så skulle det gå fort, att de var tvugna att hämta läkaren genast för då är B3 riktigt dålig.
Snacka om VC har bra koll och känner igen oss =D

Åter till sömnen =D

Jo eftersom att han sovit så dåligt pga andningen så har det varit riktigt dåligt med den saken... Han vaknade var 45e min. Men i natt somnade han strax innan 22 och sov till 00.30 åt, sen sov han vidare till 04.50 och åt, sov vidare till 07.40!! Snacka om bra natt sömn!!

åh äntligen

Igår gick jag och la mig runt 23 och somnade nog innan huvudet träffade kudden! Sen sov jag oerhört gott mellan amningarna och fick bra kvalitet på sömnen. Vaknade på morgonen strax efter klockan 8.
Var precis vad jag behövde, var gråtfärdig över allting igår kväll.
Ville bara skryta över att John Blunds gps verkade funka igår så att han hittade hem till mig

Natten som varit

Vad ska man säga om den här natten och det som kallas för sömn som ska ge kroppen vila,kraft och ny energi. Somnade relativt snabbt och smidigt, vilket är jätte skönt! Men natten har präglats av drömmar mellan alla amningar som blev (tror det blev 3-4st), drömmarna var så verkliga att det vart lite snopet när jag vaknade och insåg att allt bara varit en dröm. Jag hade möten med min sjukgymnast och argumenterade med henne om framtiden och hur vi ska gå till väga. Minns inte om mötet och reslutatet av det blev bra, men i den positva anda som jag bör hålla så bestämmer jag att det gick bra.

Mitt värsta problem är egentligen inte smärtan även om den är fruktansvärt jobbigt eftersom att allt jag kan äta är alvedon och ipren ( nu tänker säkert ni som läser att jag bara ska sluta amma så att jag kan få bättre hjälp och att om jag inte slutar får jag skylla mig själv. MEN det är inte så enkelt! Skrutten ska först lära sig att ta emot nappflaskan och faktiskt dricka innehållet först men även acceptera annat att äta utan att få ont i magen). Det som är värst är att inte veta varför jag har så ont, vad har jag att förvänta mig? vad kan jag göra själv för att må bättre?