Nej jag ser inte hjärnspöken!

Nu har vi lämnat barnkliniken och sjukhuset i Skövde!

Men vi backar bandet några timmar...

Dagen började med en sovmorgon faktiskt, låg och tänkte tryna mig länge men maken drog raskt upp rullgardinen och förklarade att klockan faktiskt var 10.15!

Jag hade planerat att vi skulle åka vid 11-tiden för att hinna med att träffa väninnan från bloggen

https://intebarasjuk.wordpress.com

Vi har sen länge velat träffas och bestämde att i samband med B3s läkarbesök så skulle vi träffas. När kallelsen kom gjorde vi snabbt upp planer om en lunch innan besöket:)

Vi hittade till henne utan större problem och känslan om att "vikäntvarandrahela livet" gjorde sig snabbt påmind. Visst är det fantastisk hur man kan klicka så oerhört bra ihop? Nåja åter till ämnet!

Vi dök upp strax efter kl 12 och började genast bubbla om allt mellan himmel och jord. Till lunch hade B3 önskat sig sin favorit mat som består av köttbullar och mackaroner med ketchup:)

Vi hann äta i lugn och ro men även efter maten så pratade vi livligt om en det ena och en de andra. Hade egentligen inte alls lust att åka så snart men tiden flög snabbt iväg, den brukar göra det när man har trevligt.

Men hur som helst så blev vi tvungna att åka vidare till läkartiden.

På plats blev det först vägning och mätning, b3 mäter 103,5cm över marken och 20kg tung.

Det är alltid lika trevligt att träffa denna kunniga läkare och få lyssna på den kunskap och erfarenhet som han besitter. Han mindes oss från i våras och frågade hur b2 mådde. 

Det märks verkligen att han är barnläkare och lyckas snabbt och smidigt göra den undersökning som behövdes göras. B3 var väll inte på sitt mest samarbetsvilliga humör men läkaren tog detta med ro. 

Sen kom höjdpunkten (iallafall för mog), vi började diskutera igenom vad han hade sett och våra iaktagelser samt vilken ärftlighet vi har i släkten. 

Det blev bekräftat det som jag redan förstått kring B3 att han har en Ehlers-Danlos problematik av hypermobilitets typen. 

Men som sagt han är ung och pojke och de är nog en av de bästa förutsättningarna man kan ha. 

Det känns skönt att få bekräftat men samtidigt är det inte något man önskar sin värsta fiende ännu mindre sina egna barn. Det är skönt att få upprättelse gentemot de läkare som hävdat att jag ser hjärnspöken och att jag letar efter något som inte finns. 

Men upprättelsen är värd alla tårar, jag kan vara så objektiv att jag kan se en diagnos även på dem jag älskar mest utan att överanalysera eller förminska det jag ser. 

Denna gång kollade han in mina leder också och konstaterade att jag nog börjat stelna till lite i handleder och armbågarna. Han noterade även att min hud var lite klibbig, jag förklarade att jag blir sån ibland men utelämnade orsaken till det. Jag vill ju inte sitta där och beklaga mig lixom, vi är ju inte där för min skull. Men just när jag kallsvettas/ blir klibbig så är det för att jag passerat gränsen för vad jag klarar av, både energimässigt och smärtmässigt!

 

Men hur som haver... Nu kan vi andas ut lite grann, bearbeta mötet och sen ta nya tag för andra möten. 

*over and out*