Det där med att lyssna på kroppen

Det är verkligen något jag behöver öva på, att släppa fru duktig och faktiskt börja acceptera att jag faktiskt inte kan tänka mig frisk hur mycket jag än vill. Man kan puscha kroppen till en viss gräns men sen raseras allt och det tar galet lång tid att återhämta sig. 

Min gräns för hur mycket jag kan puscha mig själv är kraftigt och rejält sänkt om man jämför hur det var förr. 

Jag måste erkänna att jag upptäckt orsaken till mina kallsvettig episoder beror på att jag förbrukat min energi till farligt låg gräns. 

Vissa saker måste dock göras oavsett vad energidepåerna säger, andra gånger vill man mer än vad nämnda depåer tycker.

Resan igår har ätit upp de krafter som varit ihopsamlande till de två oerhört viktiga mötena igår. Är helt klart värt energiåtgången men just nu längtar jag mest efter min varma säng och en gigantisk vattenmelon att tugga på

En sådan här energitom dag så inser jag ändå att jag är lyckligt lottad mot många andra. För mig så har fighterna ändå varit av hanterbar karaktär och kunnat gå de rätta vägarna för att nå dit vi har behövt.

Ett av exemplen är mina goa assistenter som gör ett hästjobb för mig och även barnen när behovet faller på, när jag inte har energi kvar så ser dem detta och skickar mig bums i säng medans dem pysslar med barn och hem. 

Jag är så tacksam för att jag får lägga den energin jag har på barnen istället för hushållsarbete...

Nu ska jag dejta en vattenmelon