En främling stirrade på mig

Jag kollade mig själv i spegeln och fick en smärre chock, vem var främlingen som stirrade tillbaka?

Ett härjat ansikte med stora svarta påsar under ögonen som är ett resultat av all sömnbrist som ständigt är närvarande. Eller snarare bristen på sömnkvalite orsakad av smärtor, kramper och överarbetade muskler. En fatigue som överskuggar allt.

Ett ansikte som åldras fort av alla ständiga bråk med vården för att faktiskt få en vettig hjälp. En hjälp som är självklar för många andra diagnoser men inte för oss med EDS. En sorgsen blick och nedsjunkna axlar över vetskapen att mina ögonstenar kommer behöva kämpa med samma resultatlösa kamp...

Vem är hon som stirrar tillbaka emot mig?

Det kan väll aldrig vara jag? Jag som alltid varit stolt över mitt jobb,gärna jobbat lite för mycket och njutit när lönen trillat in på kontot. Jag som alltid slagits för alla människors lika värde och okränkbarhet. Jag som alltid haft energi som räcker till mer än vad som behövs.. Denna kvinna är inte jag....

Ett huvud som inte längre klarar av stress eller att ha många bollar i luften. En kropp som tvingas till vila och gråter ut all smärta. En kropp som jag inte känner igen och sviker mig när de verkligen behövs...  

Jag behöver lära mig att inse att jag inte är som jag var DÅ, att lära mig att lyssna på kroppen istället för att köra mitt eget race. Den resan har jag påbörjat och kommit en bit på men det är en lång resa kvar, med målmedveten blick och en envishet som sträcker sig till månen så ska jag lära mig detta nya... Tiden springer iväg och snart kommer min "4års dag". Fyra år med solsken och regn, fyra år som sprungit iväg samtidigt stått still. 

Mitt i allt elände så är jag ändå tacksam.. För min diagnos, för den hjälp den gett mig rätt till. Utan den hade jag inte haft de så bra som jag ändå har. Jo jag är oerhört lyckligt lottad om man tittar på den stora bilden, hur andra med samma diagnos har det... Jag har träffat så mycket fantastiska människor med eller utan diagnos som jag säkert aldrig hade träffat annars. Så många underbara vänner att jag blir tårögd vid tanken, men även vänner som står kvar vid min sida trotts att jag inte längre är den jag varit. Ni vet vilka ni är och ni betyder massor för mig... Tack för att ni står kvar vid min sida.... Känner jag mig ensam? Nej de gör jag verkligen inte, har nog aldrig haft så mycket vänlighet runt mig som jag har nu