Det blev en sådan natt till

Igår hörde mamman till skruttens bästa vän av sig och undrade om hon fick låna hem skrutt för en lekstund. Självklart fick hon göra det, de två killarna är som ler och lång halm. De är en sådan relation man önskar till sina barn.

Vi hämtade upp en glad och trött skrutt, läggningen gick snabbt utan krångel, han var helt slutlekt. 

Vi väcktes av hans skrik och gråt strax innan midnatt. Han hade så ont, vi fick inte röra honom och inget vi gjorde tycktes hjälpa. Gav honom alvedon och han fick låna min värmefilt, sen satt vi där tills han somnade om efter mycket om och men. 

Att inte få röra eller hjälpa honom när han har så ont skär i mig, djupt in i själen... Han är så liten, han ska inte ha ont! 

När är de läge att söka effektivare hjälp? Är det när man inte längre kan göra själv hemifrån? Visserligen har jag inte så stor förhoppning på vården, det är ju bara att kolla hur de funkar för B1 och B2...

I morse vaknade han sent men fick full fart när han fick veta att kompisen skulle följa med oss hem idag... De kommer att ha så roligt tillsammans! Att se glädjen i deras ögon när de leker är värt sin vikt i guld...