Nu är Tekla hemma

Fy vad jag var trött i morse när maken väckte mig 05.15 för avfärden mot bilen. Resan blev tidigare lagd för att väninnans nya bil blivit klar tidigare och de ville hämta den genast
(förstår det, det hade jag också gjort). Vi åkte ca 21 mil istället för att åka nästan 94. Det skonade min kropp väldigt mycket.

Somnade knappt alls igår kväll utan låg vaken till en stund efter 03, låg och läste: "Inte utan min dotter!"
Så när jag lyckades somna tillsist så var drömmarna fulla av obehag och rädsla, så när det var dags att vakna var jag allt annat är utvilad. Men vi drog i väg och åt frukost i bilen, vi fick se en fantastisk soluppgång!
Det visade sig bli en vacker dag.

När B1 skulle vakna så ringde vi på hans mobil som vi satte igång ljudet på innan vi åkte. Han funkar bra själv på morgonen med lite meckel med låset så kom han tillsist iväg, i tid och välpackad väska inför vattenrehabiliteringen på em.

Vi nådde vårt mål när klockan närmade sig nio. Efter lite snurr för att hitta rätt mötesplats, så hittade vi väninnan och hennes make. Mötet var efterlängtat och tiden gick väldigt mycket för fort och det blev dags att åka...

 

Resan hem gick över förväntan smidigt och kroppen klagade inte alls. Så resan till Västervik känns plötsligt inte så horribel.

Bilen är så anpassad att den har allt vi behöver och mer därtill...

Nu landar vi i soffan och kommer lägga oss tidigt ikväll