En vind av ångest sveper in och håller mig i ett järngrepp och jag får svårt att andas, känslan får mig att vilja fly in under bordet och krypa ihop i fosterställning...
Ikväll har det hänt en sak med B3 som får mig att höra varnings signaler och jag tvingas att med all viljestyrka att resonera logiskt och inte med hjärtat.
Ja jag ser säkert hjärnspöken men känslan gnager sig kvar...
Många fantastiska saker har hänt den senaste tiden, mirakel har skett, jag som aldrig velat tro att just jag ska få vara med ett mirakel... Jag är så tacksam för det mirakel vi har fått till oss
(nej jag är inte gravid, ni kan andas ut)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar