Det är lätt att vara kaxig

på dagen, när det alltid finns något eller någon som pockar på uppmärksamhet. Men på kvällarna så är man inte så kaxig längre. På dagen så fixar jag allt, jag ska minsann köra över den här dumma sjukdomen och strunta i att det alltid gör ont. Men när kvällen kommer och tystnaden sveper genom huset och den enda som håller mig sällskap är en tv med ngt skitprogram på, DÅ ångrar jag min kaxiga ord, de saker jag faktiskt försökte mig på och hämnden från kroppen är skoningslös. Smärtan river genom kroppen som om den tar igen den tid jag försökte trycka bort den.

Ikväll känner jag mig deppig och liten, sur och vill mest stampa foten i golvet som en treåring och skrika: JAG VILL INTE!!!

Men helt ärligt, vad hjälper det? Jag kommer inte vinna, men jag kommer inte lägga mig platt heller! Utvecklingen som har blivit sedan november är skrämmande!

I November så kunde jag:

* ta mig ut med barnvagnen trotts otroligt dålig kondis

* träffa kompisar på stan

* jag kunde lyfta B3 och byta blöja

* jag kunde gå upp på övervåningen och kolla till B1 och B2

* kunde vara på golvet och leka

*Gå på toa och duscha utan problem

*kunde sova utan värk

Nu kan jag inget av ovanstående! Klart som sjutton att jag blir förbannad och deppig! Jag är inte ens fyllda 28 ännu och min kropp agerar som om jag vore en bra bit över 80!