smärta av värre natur

Nu ska jag tala om en smärta som inte ens den bästa av mediciner kan ta bort.... Den smärtan jag nu talar om är den själsliga typen.

Idag slog det mig med full kraft, en knytnäve i magen, en örfil eller att bli krossad av ett ton tegelsten.
Jag inser hur illa begränsad jag är...

* Jag tar mig inte ut på prommenader med vänner
*Jag kan inte ta mig till div. fik för att träffa kompisar eller gå och shoppa ihop
*Jag kan inte sy eller roa mig på något annat sätt...
Detta må vara surt men inte hela världen egentligen, utan det som idag fick mig att brista ut i tårar nu ikväll var:
* Jag tar mig knappt upp på övervåningen där mina äldsta barn har sina rum, jag missar alltså att se hur de städar,leker, läser för varandra. Jag missar att kunna pussa och krama dem i sina sängar inför natten. Jag missar att kunna delta i deras lek på rummen... känns som att jag missar allt! Visst godnatt puss och kram kan fås nere på nb, lika så läsa bok men det blir inte samma sak!
* Jag missar dessutom mycket lek med minsta pojken också även om han faktiskt är på samma nivå i huset som jag.. Jag kan inte sitta på golvet och delta i hans lek, jag får leka från soffan en liten stund. Han kan sitta i mitt knä ett tag men inga längre stunder...
B1 hade kommenterat till maken i förbifarten:
- Jag kan inte föreställa mig att mamma ska byta blöja på B3..

Kan ni förstå? Just nu sitter jag och gråter och vill mest bort från detta vidriga hus, detta hus som hindrar mig att delta i familjelivet som jag vill... Jag vet att jag just nu målar f*n på väggen men just nu vill jag göra det!