Det känns som en sorg över allt som jag har förlorat, allt som jag inte längre kan göra. Men det är en stor glädje och lättnad att faktiskt ha haft en läkare som lyssnade på mig och vågade sätta diagnosen. Jag har hört om så många distriktsläkare som ser att patienten har eds men inte törs sätta diagnosen. Är så tacksam för min dåvarande läkare för vart hade jag befunnit mig idag om han inte satte diagnosen?
Kanske hade jag inte ens fått en diagnos vid det här laget utan fortfarande kastas runt i väntan på rätt läkare med rätt kunskap, precis som B1 fick göra. För honom vågade ingen sätta diagnos på eftersom att han är ett barn men jag gav aldrig upp och tillsist fick jag rätt.
Om jag inte hade fått diagnos så hade jag varit lika sjuk utan hjälp och utan att veta varför. Jag hade inte haft min underbara A1 hos mig, hade inte haft mina rullstolar och hade nog varit utförsäkrad vid det här laget..
Så mest glad är jag nog iaf även om det känns jobbigt så...
HURRA HURRA för 1års diagnosdagen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar