Jag är (inte) stark

Får med jämna mellan rum höra att jag är så himla stark, att personen inte förstår hur jag orkar..

Det är väldigt snällt att säga så men jag håller inte med...

Jag menar att jag har ju inget val och om jag kunde välja ett liv med eds eller ett liv utan eds, så skulle jag absolut välja ett liv utan. Hade jag valt ett liv med eds trotts att det friska alternativet så hade jag enligt mig själv varit stark ( eller en idiot)

För mig är det att vara stark att välja ett jobbigare alternativ, tex: jag väljer en svår terräng väg istället för en fin motorväg.

Men nu har jag inte ett val och därför anser jag mig inte stark... Jag har inte möjligheten att lägga mig ner och ge upp, visst jag har dagar när jag bara vill ge upp och tycka synd om mig själv och sånna dagar får man ha. Men vad hjälper det att stanna där? Livet går vidare oavsett vad jag vill eller inte vill...

Jag vill inte gå miste om livet, jag måste alltså anpassa mig till de nya reglerna som min kropp sätter upp. Jag kommer alltid spjärna emot men sen får man bara acceptera den nya reglerna och sen göra det bästa av det.

Alltså har jag inte något val, jag är inte den som ger upp.