Jag väljer att le

Jag väljer att le när vi möts, det är lättast så. Jag svarar att allt är bra när du frågar, det är lättast så. Det är vad folk vill se och höra. Man slipper den pinsama tystnaden som blir när man tappat orken att le. Jag vill vara stark, jag vill inte visa mina tårar... Jag har inte valt det här livet som jag lever nu, ett tomt skal mot vad jag en gång varit.  Allt måste planeras med alla eventualiteter, orkar jag eller orkar jag inte, kommer jag att ha ont eller kommer jag ha samma smärta som alltid? 

Jag är en blek skugga av mig själv och jag känner inte igen kvinnan som stirrar tillbaka i spegeln. Jag ser en plågad kvinna med tårar i ögonen... En kvinna vars kropp bryts allt snabbare ner...

Jag har inte bett om den här sjukdomen men den tog mig ändå. Jag vill inte ha "den" blicken jag alltid får när jag sitter i min rullstol, jag vill inte ha tonfallet som dryper av "tycka-synd-om". Allt jag vill är att kunskapen ska spridas, därför pratar jag om den,skriver om den... 

Jag kommer aldrig bli frisk, jag kommer bli sämre men jag vill att kunskapen ska gå åt motsatt håll, öka och växa sig större!