Rullstol:
Väljer jag rullstolen så möts jag alltid av nedlåtande komentarer och blickar. Folk verkar tro att man är efterbliven när man sitter i rullstol, det gör mig både arg och ledsen. Det är inget större fel på min hjärna( vissa dagar har jag eds-dimma men då är jag sällan ute ur huset).
Folk blänger dessutom ännu mer om jag har ngn av barnen med mig.
Många barn kommer fram och frågar om varför jag sitter i rullstol och då får man förklara på lättast möjliga sätt, man får avdramatisera det hela med rullstolar. Att bara för att man är rullstolsburen så är man inte dum i huvet.
Att gå:
Detta är ju det alternativ som jag på sätt och vis alltid vill välja. När jag går så stirrar de på mig för min gångstil, visst den är skrattretande. Det ser ut som en anka som skitit ner sig, dessutom går det väldigt långsamt. Om jag trotsat de jag nämnt så är det oifrånkomligt ett-två dagars soffliggande, kramper i alla muskler och den smärtan det innebär. Ibland är det värt de och ibland inte.
Mitt mål är att slippa rullen allt för ofta, gärna slippa helt men jag måste vara realistisk. Jag vill inte behöva rullen men rent kasst så hjälper den mig väldigt mycket och vidgat mina vyer från innan som bestod av husets fyra väggar!
Jag skulle mycket hellre gå men det är inte alltid värt kostnaden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar