En ständig påminnelse

Har egentligen inte tänkt så mycket på böckerna som står och trängs i våra bokhyllor, 2/3delar av böckerna är litteratur som användes för att studera till mitt dröm yrke som ambulanssköterska, den drömmen har funnits hos mig sen jag var sexton år.

Idag tittade jag in i bokhyllan och första tanken var att vi behöver köpa fler bokhyllor, sen såg jag vad som tog all plats.... 

Det blev som ett slag i magen, tappade andan av sorgen som slog emot mig.

Jag kommer aldrig att komma dit!

Även om universitetet skulle anpassa mina praktikplatser så jag kan vara delaktig med min rullstol och även om hjärnan skulle fixa alla studier så skulle jag "stanna" som syrra eftersom att ambulansen aldrig blir sann...

Jag skulle utöver problemet med att hitta ett jobb så måste jobbet vara super anpassat för mig så minskar utvalet av villiga arbetsgivare drastiskt. Då skulle jag hamna på ett arbete som jag aldrig skulle uppskatta och trivas med...

Så bokhyllan står där och påminner om min dröm som aldrig aldrig blir av... 

Tungt... 

Så istället för att köpa fler bokhyllor så tror jag att vi rensar bort böckerna så slipper jag få insikten om min förlust ingnuggad i ansiktet.... Sorgen kommer alltid att finnas över det yrke jag aldrig får men jag behöver inte se den varje dag