När man googlar på ordet fatiuge så dyker det oftast upp i sammanhang som cancer, MS eller reumatism men ofta glöms det bort att det faktiskt kan drabba alla.
När det gäller mig så går det lite i vågor, jag är konstant trött men hur svårt drabbad jag är pendlar. Oftast blir det värre när det är rörigt omkring mig.
För mig är inte smärtan inte det värsta med min Ehlers-Danlos utan den konstanta tröttheten, att aldrig ha den ork jag vill ha. Smärtan kan jag hantera hyfsat bra men tröttheten driver mig till vansinne.
Jag VILL orka som jag gjorde förr, vill orka göra allt som förr. Jag saknar den jag har varit.
Tycker att tröttheten blivit värre de senaste året och sov stunden på dagarna har blivit nästan ett krav från kroppens sida. Förra sommaren sov jag knappt alls på dagarna men denna sommar har de varit ett regelbundet behov för att klara av dagarna. Kanske är det vädret som varit med och bidragit till behovet, sommaren har ju inte varit så mycket att hurra för! Eller så är det jag som tappat orken att fightas emot kroppen. Den tanken tycker jag är oerhört skrämmande! Orkar jag inte längre slåss emot eländet, att envisheten inte längre räcker till, var hamnar jag då?
Sovit till efter nio idag efter att ha lagt mig vid 22-tiden, men redan innan klockan slagit 12 är jag tillbaka i sängen igen. Vi hann med en kortare tur till lokala affären och lämnade in ett paket som skulle skickas.
Jag vill inte vara så här trött, tänk om man fick känna sig utvilad, inte räkna ner timmarna tills man kan sova igen, fastan vet att det inte hjälper mot tröttheten. Man får bara "slippa" notera hur trött man egentligen är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar