Idag halkade jag in på en fd studiekompis blogg och såg att hen nu befann sig på termin 5 på sjuksköterskeprogramet.
Det kändes som att jag inte kunde andas och kunde inte komma bort från sidan tillräckligt snabbt. Hade inte trott att det fortfarande skulle göra så ont i själen, men nu ligger jag ensam vaken och gråter djupt inne i själen, det känns som att hjärtat ska gå i tusen bitar.
Jag skulle också varit där, varit nära en examen och vidareutbildning. Ha möjlighet att få ett jobb och kunna bidra en vettig slant till familjen, till en semester och få en självkänsla att jag minsann kan!
Med min kunskap kunna förändra andra människors liv, stötta dem när livet vända upp och ner, när livet plötslig inte är så självklart...
Men här är jag... Rullstolsburen, konstant smärta och en trötthet som inte går att vila sig ifrån... Ett liv på halvfart och så långt bort från mina drömmar om vad livet skulle bli...
Jag känner mig som en konstant börda, både ekonomiskt och i alla vardagssituationer. Allt hänger på hur jag orkar eller inte orkar, familjen är satt på paus för att ge mig en chans att komma ikapp när deras steg springer iväg...
Jag älskar min familj för att de gör det för mig, för deras tålamod och omsorg... Jag skulle göra allt för dem!
Men just nu är det svårt att se sig i spegeln och acceptera den människan som stirrar tillbaka....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar