Var hade jag varit idag...

Alla inom vården säger att det är behovet som ska styra hjälpen och inte diagnosen. Men min erfarenhet och många andras är raka motsatsen.

Tittar man på hur det var innan jag fick min diagnos så fick jag inte någon hjälp alls. Fick inte hjälp med att ta mig till toaletten fast det räknas som ett grundläggande behov,ingen rullstol och en sjukpenning som låg på ca tusenlappen efter skatt.
Tänk hur det hade fortsatt om jag inte hade haft diagnosen, ingen LSS och ingen assistent. Maken hade fått fortsätta kämpa med allt själv...

Men nu har jag min diagnos och är faktiskt tacksam över det. Det har gett oss mycket mer hjälp och en massa nya vänner.
Jag har även tappat många vänner och de sörjer jag djupt eftersom att jag trodde att vänskapen var värd mer än så.

Jag gillar absolut inte edsen men jag är tacksam över att diagnosen är satt.

Jag har eds men eds har inte mig