Du fattas mig...

I början av augusti vaknade jag av ett sms
( det tillhör ovanligheterna), smset kom från min mor, hon hade läst i tidningen att min vän kicki hade gått bort.
Hon och jag träffades när B1 var ca ett år gammal, hon tog emot oss med öppna armar, jag var ung och ensamstående mamma. Hennes omsorg kom att spela en stor roll i mitt liv.
De senaste åren så har vi inte haft så mycket kontakt men jag har alltid känt hennes omtanke och omsorg...

Hon har dessutom hunnit med att spela stor roll för min man och hade nästan ett finger med i spelet när han och jag träffades.
Hade inte han träffat henne så hade aldrig våra vägar mötts.

Idag tog vi avsked... Det var mycket jobbigare än jag trott. Och känslan av tomhet som övertog min själ redan då jag fick beskedet känns större och starkare...

Du fattas mig!

Kvar i hjärtat håller jag fortfarande om dig, dina kramar kunde läka sår... Det som genomsyrade ditt liv var kärlek, kärlek till den lilla människan, den människan som fanns bakom fasader och ansiktsmasker.

Du kände nog att din tid höll på att rinna ut, tre veckor innan du fick flytta hem så hade du tagit tag i planeringen av hur din begravning skulle se ut. Du hade hunnit ta farväl av ditt smultronställe...
Hela begravningen genomsyrades av dig...

Du fattas mig...

Vem ska nu axla din mantel, det blir inte en lätt uppgift... Du är ju du, det är din mantel...

Just nu värker själen... Det är tomt, tommare än jag vad jag trott...
Du fattas mig...