En fläkt från det förflutna

Idag fick vi möjlighet att se min yngsta (halv)bror spela som innebandymålvakt, han gör ett strålande jobb och jag är riktigt stolt över honom!

Jag sitter på läktaren och intrycken kastar mig tillbaka x-antal år bakåt, ungefär 17år (oj vad gammal jag blev). Helt plötslig stod jag där på planen, jagade bollar och stoppade motståndarna, ibland lyckades jag bra och ibland mindre bra. Jag minns spänningen, hejarop, glädje och sorg beroende på hur matchen gick.

Jag kan känna att jag borde ha njutit mer,pressat mig mindre och lyssnat på kroppen. Inte bitit ihop för att alla andra orkade utan gett mig en applåd för vad jag faktiskt hade orkat och varit nöjd...

Vart hade jag varit kroppsligt idag om jag hade vetat redan där? Om jag hade slutat  jämföra mig med andra?

Men visst är det lätt att vara efterklok;) 

Summa sumarum, jag saknar att träna och sporta men får bli duktig på att hejja på, motivera och få spelarna att känna att det gjort något bra oavsett resultat i matchen