Känner inte igen mig själv längre

Hmm har hamnat i någon form av känslofel..

Jag är inte ledsen eller deppig.. jag känner mig helt "off", som om något hittat en knapp som stänger av alla känslor...

Allt känns bara blää och därför är de låg aktivitet här...

Borde finnas en hel flock med fjärilar i magen inför familjens semesterresa som snabbt närmar sig... Jag är så lyckligt lottad egentligen... fantastisk make och fantastiska barn, vänner som jag inte klarar mig utan. 

Men allt är bara off

Rapportering v 45

Visserligen en dag sent men här kommer den iallafall...

Veckan har mest bestått av vila och återhämtning. Det märks att vintern är här..

Vi hade en APT med vårt assistansbolag där vi fick väldigt mycket avklarat.

Blir personalskifte i arbetslaget... A1 har fått ett annat jobb som hon verkligen förtjänar, önskar henne all lycka på nya arbetsplatsen... Det blir tomt men hon är ju inte så långt bort. Med detta så går A2 upp på A1s schema och kommer nu få kallas A1 istället. A3 blir uppflyttad till A2, så ska vi söka en ny vikarie... 

Fredagen så hade B3 sin bästa kompis V som sov över, två förväntansfulla pojkar men massor av fnitter och bus. De somnade runt nio, bara lite bus innan de faktiskt somnade, hade förväntat mig värre faktiskt. Alla barnen vaknade va 07.30 och drog sen iväg till ett badhus på lördag förmiddag, de hade med sig plättar till lunch :) 

Söndagen bestod av vila och återhämtning 

Sammanfattning av v44

Måndag: (vila)

Tisdag: var den där otäcka dagen när vi skulle möta läkare och sjukgymnast ang B2. Ångesten var hög när vi satt och väntade men när de bara var sjukgymnasten som dök upp så lättade genast ångesten. Hon var medgörlig och konstaterade att han var stel i bröstryggen och i ländryggen. B2 berättade att det känns som att foten ska trilla av, hon tejpade och frågade hur de kändes..

B2 är rak som vanligt och svarade att makens tejpning var bättre!  Fick lite övningar också...

Onsdag: (vila)

Torsdag: (vila)

Fredag: dök en ny familjemedlem upp, vi hoppas att det ska gå bra...

Men som ni ser så verkar de funka bra...

Maken drog iväg för att jobba helg...

Lör: vila

Sön: makens sista arbetspass för denna helgen slutar kl 21.30... är så tacksam att jag har assistans, annars hade det inte funkat alls 

Vecka 43

Oj den här veckan ska sammanfattas på ett bra sätt... krävs lite fundering och baka bakåt på fb för att snoka lite statusar... jaaa så dåligt minne har jag faktiskt...

Måndag: började ångesten inför B2s läkarbesök och jag skrev en ilsken insändare... Hade en kort möte på fm

Tisdagen var allt annat än lugn, jag hade ett läkarbesök på em för min mage och dess strulande. Träffade en underbar läkare som lyssnade och tog mig på allvar. Han tog prover för magsårsbakterier och envisades med att vilja göra en gastroskopi som jag vägrar att göra till hans frustration

Efter detta hade hade B1 utvecklingssamtal så jag fick ett ansikte på den andra läraren. Han sköter sig bra men finns utrymme för förbättringar. Inga nyheter eller överraskningar kring skolgången. På kvällen hade maken lektion på datorn, han läser på en bibelskola. B3 var så trött att han somnade i mitt knä, precis som när han var liten...

Onsdagen kom och redan då var jag helt slut men klantskalle som jag är så hade jag glömt att planera in vila. Vi åkte till CFH för att laga min rulle som hade släppt en skruv, vilken gång i ordningen denna skruv släppt har jag ingen koll på alls faktiskt. Lunch på stan och sen iväg till tatueraren...

Dolde diagnoskoden och är väldigt nöjd med resultatet. 

Torsdagen var vidrig! Kände mig bakis fast jag aldrig rört en droppe.. kroppen var seg och trött, ont i huvet och helt off.

Det var dags att faktiskt lyssna på kroppen nu..

Så resten av veckan blev i viloläge... vi hade tänkt att åka till Sthlm på awakeningeurope som är ett stort kristet evanemang. Man har fyllt hela friendsarena men lovsång och predikan... 

Men men blev som sagt att vila efter en dumt planerad vecka...

Idag söndag är jag precis lika trött som i onsdags.... vila.nu

Tid har passerat

Ja rätt så mycket också... kommer nog göra ett nytt upplägg på bloggen.... att jag sammanfattar veckan varje söndag och skriver extra om det är ngt utöver det vanliga i vårt kaos.

Vi har haft en elev här som läser till undersköterska och vi har så roligt på dagarna. Nästan så man har ont i magen av alla skratt, så det är ju en bra orsak

Måndag:

Vila

Tisdag:

Idag var T ledig och vi gick upp tidigt. Jag hade köpt en gitarr som skulle hämtas upp innan vi drog till veterinären för att kastrera söta Izzy

Här har hon börjat vakna till lite men det är oerhört plågsamt att titta på trotts det. Har en bild på henne när vi precis fick hem henne, helt utslagen! Den fixar jag inte ens att titta på, de värker i själen!

Onsdag:

Vila

Torsdag:

Handlade lite på annan ort när B2s fröken ringde, han hade blivit utsatt för våld och var rejält skakad. Han fick själsliga skador men annars är han hel. Skolan har hanterat det bra men B2 mår dåligt och kommer nog att göra det ett tag framöver. Han är ju inte ett barn av många ord som vill prata om vad som hände men de märks ändå på honom.

Fredag:

Hade vi en biståndshandläggaren på besök, hen skulle göra en uppföljning på dessa två år. Vi kom fram till att jag är ungefär på samma nivå som så men de dåliga dagarna kommer oftare... Beslutet ska inte upp i nämnden iallafall så de borde inte ske några större ändringar (hoppas jag)

B2 åkte till sin pappa

Lördag:

Vila

B1 hade bästa kompisen sovandes här, de spelade LAN halva natten... precis som de ska vara.

Söndag:

Köpt vinterskor åt B1 i strl 45!!! Himmel och pannkaka vilka stora fötter!!

B2 kom hem från sin pappa och är jätte ledsen, han längtar tillbaka till att bo där.

Men jag får känslan att det ligger mer bakom detta. Han är otröslig och vill inte till skolan, tror detta är reaktionen på vad som hände i torsdags..

Jag får inte trösta eller krama, han bara gråter och vill vara i fred... det värker i mamma hjärtat 

Karusellen kring B2 har börjat om

Ni som följt bloggen vet att vi haft väldigt svårt att få hjälp kring B2 och hans EDS, barnmottagningen här där vi bor vägrar erkänna att det finns en problematik. Efter ny remiss till barnmottagningens sjukgymnast så blev jag uppringd av samma sjukgymnast som sist... bokade en ny tid och diskuterade återigen B2s smärtor.. Hon avslutade samtalet med:

- Du får ju inte gå och fråga B2 om han har ont eller inte....

Hon hymlar alltså inte om att man anklagar mig för att tvinga på B2 en problematik som han inte har....

Ja självklart vill jag att han ska ha ont! Jag älskar om de gråter av smärtor! Jag önskar mina barn detta elände....

Eller inte!!!! Hur kan man tro för ens en liten stund att man vill att barnen ska gå igenom detta? Att alltid bli ifrågasatt om man verkligen inte låtsas... om man faktiskt inte bara är lat och önskar få leva på bidrag... hur var de nu? Visst lever man fett som sjukpensionär? Nej just det, att man ligger under vad som räknas som fattigdomens gräns....

Jag blir så frustrerad!!! Jag vill ju att B2 sk få de bästa förutsättningar som finns för att slippa råka så illa ut som jag... detta är det jag önskar ALLA mina barn och alla vänner som är drabbade... de bästa förutsättningar som finns....

Har redan ont i magen inför besöket som kommer att ske i november.... 

B1 råkade illa ut i veckan och slog av en skelett flisa vid handleden... Gips i tre veckor...

 

Over and out

Att bli bitter på livet....

Detta är kanske ett känsligt ämne och risken finns att jag trampar någon på tårna. Det är absolut inte min mening utan jag vill mest reflektera lite....

Många gånger när man är i diverse olika Eds grupper, spelar ingen roll om nationaliteten är samma eller olika i gruppen, om språket är vårt eget eller på engelska så möts man av negativa inlägg. Man ser nästan bara klagoinlägg, visst måste man ibland få må dålig och skriva av sig, självklart ska man kunna göra det. Så illa behandlade av vården som många Edsare är så är det tryggt i en grupp med folk som vet precis vad man går igenom.

MEN vissa Edsare verkar ha gjort det till sin livstil att klaga och skulle någon skriva ett inlägg om att man har en bra dag så ska det genast skrivas om hur dåligt man själv mår... Eller varför inte denna formulering:

Vad roligt att du har en bra dag, själv har jag xx och yy problem idag...

Genast så drar man bort det positiva för ngn annan... Det måste vara oerhört tråkigt att vara så bitter att man inte kan glädjas för någon annans skull, att vara så bitter att man måste dra ner alla andra till samma bitterhet... Samma nivå av negativitet och glädjebrist.

Om man faktiskt är positiv och väljer att inte beklaga sig så ofta så finns pikar om att :

Då kanske du inte har Eds 

Eller:

Du får inte vara så bra så ofta då kanske vi övriga blir ännu mer ifrågasatta.

Att klaga är inget fel egentligen, det måste man få göra ibland men alltid? Jag vet att jag också kan klaga men försöker tänka på att inte göra det för ofta.. Jag menar: jag får ju inte mindre ont för att jag klagar....